Ljudet av snö

Mamma ringer. Vill du höra nånting? säger hon. Så blir det tyst i två sekunder och så hör jag; det där egendomliga, vackra, knarrande ljudet. Brister ut i ett glädjerop - snö! Och mamma skrattar lyckligt, säger att Åh det är så vackert, solen skiner, det är åtta minusgrader och snön hänger ner från telefonledningarna och trädgrenarna. Lite senare får jag ett mms av pappa. Hela bilden är vit, förutom två små mörka figurer.
Föreställ dig min besvikelse när jag inser att mina föräldrar inte är hemma, utan på besök hos vänner halvvägs till Stockholm. Istället utlovar Smhi plusgrader och regn i Ö-vik nästa vecka. Men jag tror på under.

Här i Stockholm är det gråare än någonsin. Det är mörkt när jag kliver upp och blir aldrig riktigt ljust innan det börjar skymma igen några timmar senare. Att det snart är jul märks dock ändå. Nere vid Odenplan är det crowed av julklappsshoppande människor, julmarknader, välgörenhetsinsamlare, reklamutdelare. Jag och min vän köper kanelbullar, och jag får min första julklapp. En tröja med mitt namn på, även skrivet i fonetisk skrift. Min vän tycker nämligen att rätt ska vara rätt, och eftersom jag har en tendens att ta bort ändelser på ord (det heter ju till exempel en tjocksock) så borde mitt namn uttalas utan a:et. Därav smeknamnet Lin.
 


På tal om min dialekt, så kan det faktiskt vara tills ens fördel ibland att bara uttala halva ord. Speciellt om man som jag inte pratar sövlig norrländska, utan när jag kommer igång så fort att det är få som hänger med. En gång under gymnasiet spelade till exempel jag och några vänner ett ordförklaringsspel tillsammans med några nyinflyttade söderlänningar. De claimade att vi hade en fördel på grund av vår dialekt, att det var därför vi vann, eftersom vi ju fick in så många fler ord på samma tid.

Juletiderna märks också på Friskis, där det är rätt så tomt. Ganska skönt, jag bävar inför nyårlöftenas månad och all trängsel. Jag tränade för sista gången det pass i vilket jag har en låt tillägnad mig. Och eftersom det var Friskisledaren jag precis innan passet trugat i världens största (nåja) och godaste bulle, så fick hon mjälthugg redan i uppvärmningen. Men det var värt det, sa hon efteråt. Såklart. Bullar är alltid värt det.

Kommentarer
Postat av: Linda

Ibland kan jag börja gråta för att jag tycker att ditt liv är så fint, att du har så fina vänner, så fin tillvaro och så fin insida..



då inser jag att jag saknar dig, jag saknar att vara en stor del av ditt liv, att inte bara vara en långt-borta-men-nära-hjärtat-ses-aldrig-hörs-nästan-aldrig-vet-inget-om-ditt-liv-vän.. jag vill också vara där ju..



vill nog egentligen bara säga att du är en av de bästa, att jag älskar dig och saknar dig...

2008-12-16 @ 09:58:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback