Lina

Ikväll snöar det. Och enligt väderrapporterna ska det fortsätta imorgon. För att sen följas av sol och minusgrader. Ah.

Jag har längtat hem så. Och nu är jag här. Det har varit fina dagar. Vänner och familj främst, och så julfika i mängder.

Ikväll såg jag och en febrig bror på en tre timmar lång film. Det sas mycket att minnas, som: Don't ever let anyone ever say to you, 'You shouldn't regret anything.' Don't do that, don't! You regret what you fucking want! And use that, use that, use that regret for anything, any way you want. You can use it, okay? Ja, för det går ju faktiskt inte att leva som om morgondagen inte fanns eller som om det här var min sista dag i livet. Då försvinner alla långvariga investeringar, all utveckling som kräver arbete, alla övervägningar. Jag tror att man bör ångra sig, det är sunt. Att det kan vara väldigt lärorikt. Men jag tror också på att främst leva i nuet. Inte i det som redan hänt, eller i det som eventuellt kommer att hända. På att inte gräma mig, inte försvinna in i drömmar. Det blir så lätt egoistiskt. Och jag kämpar, försöker.

Sen lyssnade vi på julsånger, pappa sjöng med, mamma slog in julklappar och jag sydde fast knapparna på min kappa. Och gjorde ett hårband i spets med en rosett.

Men jag vet inte. Det är något som drar i mig. Igår var en sån där kväll då rastlösheten gick ihop med oron. När alla låttexter handlar om mig och varken tankarna eller andningen lugnar sig. En sån där kväll då jag borde gå och lägga mig men då impulsen är att gå ut och dansa någon nära. För att kunna känna var jag börjar och slutar. Och jag vet inte. Det finns så mycket jag tänker på, längtar efter, är rädd för. Men vissa saker är nog bäst att inte klä i ord, utan bara somna ifrån. Och till slut lyckades jag.

Imorgon blir det vänbesök igen. Mer fika och godis. Promenad i snön med mamma och pappa. Så ja, visst övervinner oftast glädjen och tacksamheten.