Lina

när jag i väntan på insläpp inser att jag på min födelsedag av allt har valt att se en teaterföreställning med ämnet att förlora ett barn, om den kanske tyngsta sorgen, så börjar jag nästan skratta. hur normalt känns det valet liksom? men jag känner mig mycket mer hemma i det inte så tillrättalagda livet, tycker inte om att spela spel och låtsas. jag får prestationsångest av julafton för att den dagen förväntas vara så perfekt och jag förväntas vara så glad, nöjd och tacksam. det lyckas ju så sällan. så mycket skönare då att vara i en omgivning där livet får vara som det är även om det inte blev som man tänkt.