Lina

Såg på Dokument inifrån ett program om abort i kväll. Detta ämne som berör mig mer än de flesta. Som fick mig att hulkgråta och tappa andan på skoltoaletten i källaren med silverfiskar i hörnen. Där gråten och vad som känns som en bottenlös sorg inte gick att hålla inne längre utan kom redan i trappen på väg ner. Som fick mig att gråta även nu, om än inte med samma ångest och desperation. Men med en sorg som nog aldrig släpper.

Hur sörjer man det som aldrig blev?

det är som en annan sak

Kan man

GråtaFrånÄndaLängstInne

Längta efter

Sakna

Andas tyngre av t y n g d e n

för det som aldrig funnits

som aldrig fick chansen att bli

?

För det lilla livet

(?)

jo

För drömmar och tankar och planer och hopp

För den framtid man trodde på

För principer, saker man lovade, mest sig själv

Jag tror man måste

Du får det är ok gråt nu gråt

och gråt igen och sörj för det som inte funnits aldrig fick chansen att bli

För det gör minst lika ont som det andra

och det är ok det är ok