Det måste vara på riktigt
Jag läste etik förra året. I kursbokens slut fanns en fundering kring hur man kommer fram till vilket etiskt system man själv vill tillämpa. Att det inte finns något lätt och rätt svar. Och att det kan lämna en obehaglig känsla, speciellt om man är kristen. Vi ska ju ha svaren.
Men sanning är kanske inte bara beskrivningen av en mängd fakta som stämmer med verkligheten, utan också något som beskriver processen vi använder för att komma dit.
Det kan vara lätt att ta den enkla vägen och acceptera svar utan att tänka igenom. Och om man känner sig pressad att komma fram till det rätta svaret på en gång, kan det leda till att man blir oärlig i processen. Ärlighet bör inte bara karaktärisera slutsatserna utan också medlen som man använder för att komma fram till sina slutsatser.
Och jag tänkte att det ofta är så, tycker jag. Att man hoppar över de jobbiga processerna som leder fram till svar, eller kanske bara ett halvt svar; men då ett ärligt och genomtänkt sådant. Att våga erkänna att man inte vet, när man inte gör det, kan vara minst lika viktigt och ärligt som att kunna ge ett bra svar.
Jag har lovat mig själv att verkligen kämpa för att inte igen gå in i något mönster och ha åsikter och en roll som jag inte innerst inne kan stå för. Det är väldigt lätt tycker jag, att tumma lite på ärligheten. Så lätt att låtsas som om allt är bättre än vad det är, eller att man har svar man inte har eller att man håller med om det som alla andra verkar tycka.
Det är grymt svårt. Men att våga leva livet som det är, just nu, som jag är just nu, det är min utmaning till mig själv varje dag. Att leva livet på riktigt.
"Kvar dröjer sig något som jag värderar högre än lycka: Verklighet. Livet blir som bekant inte med automatik meningsfullt för att omständigheterna är gynnsamma och det mesta lyckas väl. Och hur viktigt är det egentligen att vara lycklig? Får inte livet i stället sin laddning just i detta att det är på riktigt? Utan trygghetsgarantier.
I mitt eget liv är det när jag har fått blicka in i människor, vars liv är mycket kampfyllda, som jag börjat ana vad som egentligen är värt att leva för. Därför känner jag en allt starkare avsmak mot den andlighet och livshållning som främst är upptagen av att tillrättalägga livet. Inte minst lyckokristendomen. När mallen blir det friska, rika och starka blir lyckan bräcklig och livet ett billigt lotteri. Också kristendomens Herre förvandlas. Från att ha varit hela livets Herre finns han plötsligt bara att finna på plussidan, endast verklig i de besvarade bönerna och de goda dagarna. Att vara kristen blir tvånget att vara världens lyckligaste. Sångledaren i de lyckligas kör upprepar med jämna mellanrum livskoden, mantrat: Se glada ut! Som om glädje vore ett permanent tillstånd, något som man kan prenumerera på som Året Runt och Allers.
Jag tror att verklig lycka är av högre kvalitet. Den tron har skänkts mig av alla de där människorna som vågade ta sina liv på allvar. Som vågade leva livet som det blev, som vägrade fastna i tvånget att allt måste vara bra. Som påminde mig om att det inte finns några enkla liv. Nära dem skalas allt av och vågorna viskar:
Det måste vara på riktigt."
Ur Tomas Sjödins bok "Den enklaste glädjen".