Kan hon veta att hon vet?

Och så.

När det hände vet hon inte riktigt och lite förvånande är det.

Men så är det som om hon v e t.

 

Inte som förut. Med en orolighet längst in ändå, att inte kunna vara där på riktigt, rastlöst känna sig fångad men inte veta varför, att känna så grymt mycket fast veta att det inte alls är bra.

 

Utan mer som en trygg förvissning.
Jo.

 

(Fast vissa saker är man inte ensam om.)


Jag väntar här. Vet det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback