Den stora sorgen i mitt liv.
Den att jag alltför ofta inte tycker att jag själv är fin nog.
Jag vet att jag är skapad helt underbar. Att det är en glädje "bara" i det att min kropp fungerar. Att jag är ung och frisk. Att jag faktiskt på ett sätt säger till Gud att Han kunde gjort det bättre när jag inte tycker att jag duger.
Och jag försöker.
Tar fyra djupa långa andetag när jag går över övergångsstället på väg hem och tankarna har börjat snurra och bilderna kommer.
på.hon.som.är.allt.jag.vill.vara.men.inte.är.
Tänker på att andasandasandas och tillåter inte det att gå längre.
Tittar på alla människor jag möter och tänker på hur vackra de är, på så olika sätt.
Och jag försöker, försöker, inte bara för min egen skull, utan också för att kunna vara
den förebild jag vill vara. Att inte tillföra mer till det hatade redan för fort snurrande hjulet. Som vännen sa De tjänar på vårt dåliga självförtroende.
Och det går bättre faktiskt. Tror jag. Tänker att egentligen kan jag ju inte vara någon annan än jag är, för det håller inte i längden, och ganska bra är jag ändå och Gud jag tror att lovsång är att vara jag så mycket och så äkta jag kan, att vara din skapelse fullt ut, och jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig. Ja.
I gårkväll.
Så sjöng hon till mig:
Jag hoppar bara över ett mål om dan (fast jag önskar det var alla), men jag skulle aldrig gå in på toaletten och spy. Jag är inte tjock, bara lite för stor. Om jag kommer in i de där jeansen, ser ut så där, då kommer de att åtrå mig.Och jag inser där igen min trasighet, hur skevt jag ofta ser på mig själv. Även om jag aldrig gör illa mig själv utanpå så är mina tankar inte friska och de skadar mig med, kanske mer än ett rakblad kan.
Men att inse att man är trasig är ju enda början på vägen att gå på för att en gång bli hel. Och jag går.
(Och samtidigt, så vill jag inte vara någon annanstans än just där och då och det är inte ofta jag i lugnhet kan befinna mig i nuet men jag gillar det)