Så typiskt mig att...

Tro att jag är i tid men inte är det och behöva springa sista biten till tåget, snubbla i rulltrappan, tappa ena skon och få ett blåmärke på knäet och sen ändå missa det. Inte riktigt veta var det är jag ska och sen till slut hitta rätt och då inse att det jag skulle på var flyttat till ett annat ställe jag ännu mindre vet var det är. Ge upp och istället njuta av solen.

Ställa min lilla väska med allt som är viktigt i - nyckeln till lägenheten (och hon jag bor med ska vara bortrest flera dagar till så jag kommer verkligen verkligen inte in utan den), bankkort och körkort och telefon och sl-kort - bredvid mig på tåget och sen kliva av utan den. Tacka Gud för ett bönesvar i förväg när en tjej på perrongen som räddar mitt liv säger: Här, din väska, du glömde den på tåget.

Stå ensam mitt i natten vid St Eriksplan och vänta på nattbussen, inte hitta hållplatsen men tänka att det ordnar sig nog, och då se bussen åka förbi på vägen bredvid. Hitta busshållplatsen och inse att nästa buss inte går förrän om en halvtimme. Frysa lite grann men skratta åt en kille som gör konster med en kundvagn.

Springa fram och tillbaka i källargångarna i mitt hyreshus i början av natten iklädd mjukisbyxor, röd stor pyjamas-t-shirt och röda tofflor som en annan hustomte för att Internet hemma lägger ner och jag därför måste låna mina grannars. Få slut på batteriet i telefonen mitt i ett viktigt samtal, och då springa tillbaka till min lägenhet. Springa tillbaka till grannarna igen, efter att ha tagit ut pajen ut ugnen som blivit lite övergräddad, med laddare i ena handen och dator i den andra och till slut tillbaka igen. Hoppas att ingen granne såg mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback