Lina

Gav bort "snabba gästboken" till en kompis i lördagskväll och fyllde då i den själv.
Hur gammal är du och hur gammal känner du dig?
22 år. Känner mig som 20 eller 30.

Jag har väl alltid velat ha barn, men nån gång om ett långt tag liksom. Man får aldrig sova, och så är de skrikiga och bråkiga och lyssnar inte på vad man säger. känner liksom frustrationen stå mig upp i halsen över icke-sömnen och att inte hinna med något annat än att diska å tvätta å torka här och där och där. och inte ens det hinner man med. (Men är det inte värt det ändå? frågade kompisen. Jo, klart det är, svarade jag. Men så grymt jobbigt.) Och ett hus? Ja isåfall ett litet radhus för jag tycker inte om att klippa gräsmattan och att måla om - gah vilken panik, och jag som inte ens kan byta en propp utan att be om hjälp.

Men nu. Så önskar jag ibland att jag var 30. typ. Den ålder jag förut sett fram emot med den största skräcken. För jag vill va gift å ha ett hus nånstans där det är tyst och lugnt med stor gräsmatta där man kan leka å spela fotboll (fast helst en platt, det är trots allt jobbigt å klippa gräset) och jag vill ha en liten bebis, en egen ny liten människa fatta va grymt och fascinationen övervinner frustrationen och glädjen övervinner rädslan. Och jag kan till och med tänka mig vara hemmamamma ett tag (men efter hälften får pappan ta över, för jag måste få göra något annat också, annars pallar jag inte).

Vad har hänt med mig?

Men så känner jag mig som 20 igen också. Ganska litenrädd och nog med att ta hand om mig själv och mina egna rädslor och förvirring. Nog att klara av att älska mig själv.

Svårast är det nästan att vara 22. Att befinna sig här och nu. idag.

Och det andra kommer förhoppningvis en dag det också.