Lina

Jag var så arg efteråt att jag nästan började gråta.

Arg för att det var längesen någon dumförklarade mig så och jag hade nästan glömt hur det kändes. Ledsen för att jag nästan hade börjat tro på att trots att vi människor är olika och tycker olika så kan man trots allt lyssna på varandra, lära sig av varandra och hjälpas åt. Jag har blivit så van under mitt år på skolan att man inte behöver vara rädd för att ifrågasätta, inte ens de "sanningar" man alltid har tagit för givet, för att det trots allt är Sanningen som sätter oss fria och vad ger det att tro på något som inte är sant? Och jag har lärt mig att trots att vi i vår klass har väldigt skilda åsikter och erfarenheter och värderingar så behandlar vi varandra bra, älskar varandra och lyssnar på varandra. Och det är ok att inse att man kanske har haft fel men det är också ok att ha olika åsikter om massa saker. Den miljön har fått mig att återigen tro på att det går att förändra saker som är fel, som gör oss illa.

Just därför gjorde det extra ont, när jag helt plötsligt befann mig i en miljö som på ett sätt var helt okänd, men ändå så välbekant. En miljö där man dumförklarar en hel grupp människor, varav en av dem råkar vara jag, utan att ha någon som helst aning om vem jag är, vad jag har gått igenom eller varför jag tror som jag gör.
Jag är så fruktansvärt less på att alltid behöva försvara och förklara mina åsikter och värderingar och min tro bara för att den inte oftast är vad den stora massan tycker. Jag är så fruktansvärt less på att bli nedvärderad och dumförklarad och dragen över en kam när de som kritiserar oftast inte har en aning om vad de pratar om! Men värst är att jag i stort sett aldrig får en ärligt ställd fråga utan alltid får försvara mig ur ett underläge, där någon eller några har vräkt ur sig sina fördomar och åsikter i ansiktet på mig, utan att ge mig någon chans att ge min sida av saken. Dessutom skulle jag vilja påstå att jag faktiskt har mer grund och argument för många av mina trosuppfattningar och värderingar än medelsvensken, just därför att jag genom att inte ha en "genomsnittlig" uppfattning verkligen har fått tänka igenom varför jag tror som jag tror. Men sanningen är den att det inte bara är jag som tror på något eller har värderingar som jag lever mitt liv efter. Alla har en världsbild de lever efter! Du, jag och alla runtomkring. Varför är det då alltid bara jag som måste försvara min?

Som i dag då jag befann mig på ett muf-möte i Ö-vik. Helt plötsligt kommer det in en kvinna som väntar på att ett möte med moderaterna ska börja efter vårat. Hon börjar prata om hur många av moderaterna i Örnsköldsvik som är religiösa och utropar sedan Är någon av er religiösa? Ingen svarar direkt (vad ska man svara på en sån fråga liksom som har undertonen Är det någon här som är dum i huvudet? Och vad menar hon egentligen med sin fråga? Vad lägger hon i ordet religiös? Visst, jag är kristen men jag är övertygad om att jag inte är allt det hon lägger i ordet "religiös" som hon kastar ut.) Hon fäster sedan blicken på en kille som sitter runt bordet och frågar Är du det? Och han svarar Herregud nej, jag har läst religion och just därför är jag inte det! (och sitter samtidigt med en gymnasiebok i biologi framför sig och jag undrar hur mycket religion han egentligen läst och i vilket sammanhang). Och hon utropar då segervisst ett Ja, precis! Jag har börjat läsa teologi för att sätta dit dem. Jag försöker då lägga in något i "diskussionen" genom att börja säga Jag har läst teologi i ett år och är fortfarande kristen, men blir avbruten mitt i meningen (hon verkar inte ens höra att jag sa något) av att hon säger att Jag kan inte förstå hur man kan sitta med i ett parti som ska tro på människan och hennes förmåga och samtidigt vara i förbund med Gud.

Men hallå, hon har ju inte alls förstått det hela! För det första så hävdar ju kristendomen ett högre människovärde och tro på människans förmåga än något annan världsåskådning. Gud skapade människan till sin avbild står det i bibeln, gav oss en fri vilja att själva bestämma - och tyckte att det var gott och bra. Utan en Gud finner jag det väldigt svårt att hitta något bestående värde av människan överhuvudtaget. Om vi bara är högst uppe i en utvecklingspyramid som härstammar från intet (vilket bara det är högst ologiskt) så gör det oss likadana som djur och växter. Och varför är det bättre att överleva, att vara mer intelligent, varför bör vi överhuvudtaget lita på oss själva när vi härstammar från en icke-intelligens? Det finns liksom inga vettiga svar. Men hur många har tänkt igenom det? Och för det andra så om man ser sig omkring i världen, och i sig själv, så tappar i alla fall jag till väldigt stor del förtroendet på människans vishet och godhet i sig själv. Vad gör vi med vår jord, med varandra och med oss själva? Allt blir bara trasigare och trasigare. Kristendomen, och jag, hävdar att världen och människan är trasig och att vi inte pallar med allt själva. Att vi behöver bli hela igen. Trots att vi också har otroligt stor förmåga och ett värde. Nä men vilken tur då, fortsätter kvinnan, att ingen av er är lika dumma som de i riktiga moderaterna. Jag tror på er!! (Så säger hon utan att känna oss som satt där och inte låta någon annan komma till tals.)

Och när jag sen ifrågasätter en annans syn på miljöpolitik, suckar han och säger att det är sorgligt att inte ens ungdomarna förstår det här. Jag svarar att bara för att jag ifrågasätter betyder det inte att jag inte förstår. Snarare tvärtom. Att jag vägrar att svälja allt alla säger till mig, utan försöker förstå vad de säger och jämföra argument mot varandra och se vad som håller. Och jo, säger han, att hans uppgift är ju att bli duktig på att argumentera för sin åsikt och förklara den för mig. Ja precis, säger jag, och min uppgift blir då att ifrågasätta och väga vad du säger mot det andra säger.
Och jag är inte dum, inte ointelligent och inte oinsatt, snarare tvärtom, men de får mig att känna att jag är allt det där. Och det gör mig ont och jag blir mer arg och ledsen än jag känt mig på länge.

Jag sitter där, på mitt första muf-möte någonsin, efter att ha följt med min bror som känner några som är med, och har lust att börja gråta. För att jag igen blir påmind om varför jag en gång nästintill slutade tro på förändring. Och jag tänker att om de ville att jag skulle gå med där så gjorde de inte sitt bästa intryck.

Och så blir jag ännu mer ledsen för att jag känner igen så mycket av allt detta i kyrkan. Där bara vissa självklara åsikter är ok att hävda i offentligheten, utan att direkt behöva argumentera för sin åsikt eller bemöta kritik, där en viss sorts människor känner att de passar in medan andra på massa olika sätt känner sig trampade på, sårade och dumförklarade.
Jag vill inte vara som den kvinnan på mötet så jag tänker inte bedöma moderaterna efter ett möte med dem som är moderater utan efter deras ideologi. Och det får bli min bön också, att människor förhoppningsvis söker efter källan till kristendomen, Jesus, istället för att enbart titta på människor. Men samtidigt att jag vill göra mitt för att förändra det jag kan.

Gud, hjälp mig att våga tro och hoppas på en förändring! I mig och i andra.