Lina

- Snart ska jag få åka hem!
Sa jag. Igen. Och log och tänkte på allt jag saknade.
Det är som svårt att förklara. Men bara det att det är tyst och bara låter skogsljud i skogen. Där inte flygplan och bilar bildar ett bakgrundsljud. Eller att man kan se stjärnhimlen. Att det bara tar några minuter in till stan där typ allt jag behöver finns. Bilköer finns inte. Jag har saknat havet, snön, att köra bil ensam fort  och långt i mörkret på natten. Saknat min mamma och pappa. Och vänner som betyder allt.
- Men va roligt för dig då. Du som är så hemkär!
Svarade min söta klasskompis och kramade om mig.
(Har fått en pin av en annan klasskompis som det står Norrland, omgivet med granar, på. Så jag skulle känna mig lite mer hemma i storstaden. Bär den med stolthet och glädje.)
 
Nu har jag varit hemma i snart en och en halv vecka.
Det blev inte som jag tänkt. Mer förvirring, hjärtont-så-jag-snart-spyr (men du fattar ju fortfarande inget), ledsenhet och oroligheter. Men mer överraskningar, kärlek och åh-va-jag-älskar-dig-vännen-min-tid.

Jag är ingen storstadstjej. Jag gillar att gå ut och gå med mamma och mormor och diskutera boule med två pensionärer man möter på vägen. Jag gillar att höra farfar berätta om förut. Gillar att dricka te och bara vara med vänner. Tycker om att behöva ta på mig vinterskor och mössa och vantar. Lyssnar suktande till skoterhistorier och njuter av att åka och sladda på en parkering en vanlig vardagkväll.
Men trots allt saknar jag mitt andra liv. Min underbara klass, där det är ok att vara som man är, trots tvivel och bakgrunder som gör ont. Min skola som ställer frågor som får livet att gunga och ger svar som lugnar ner det oroliga hjärtat. Saknar vår lägenhet och min säng och min vardag jag älskar.

Stockholm, jag kommer med glädje tillbaka. Men Norrland, well, ja ä din. Som typ för alltid.