Kan du inte skriva något mer hoppfullt?
Hon läste min krönika i senaste Gyro.
Den om min panikslagna skräck över och det meningslösa mörkret som blir om Gud inte finns.
Visst kan jag finna mening i vänner, natur, tankar, känslor... men vad är allt det om det inte finns en gud? Meningen med och i allt försvinner ju. Allt som blir kvar är meningslös slump och iskallt förutbestämmande.
När det inte finns någon framtid eller hopp eller mening då går man sönder.
Det är därför som jag måste tro.
För att hela livet och allt i mig skriker att det ju måste finnas en mening. Något annat känns så tvärtemot allt som är jag, allt som är liv, allt som är du.
Så tron är ingen verklighetsflykt. Nej, snarare är det verkligheten som gör att jag måste tro.
Hon läste den, suckade djupt och sa "Kan du inte skriva något mer hoppfullt?"
Och jag blev lite arg. Och lite ledsen.
Tänkte efter. Men nej, jag kan bara skriva det jag känner. Tänker aldrig göra något annat.
Och det kändes lite kränkande på något vis att det inte är ok att skriva just så som det är för mig just nu.
Det finaste jag vet är när folk säger hur de verkligen känner - oavsett hur det ter sig.
Och när man känner igen sig i någon annan.
Det enda jag vill då mörkret är för nära är att ha sällskap. Det är det enda som hjälper, inte hurtiga råd eller hoppfulla små one-liners.
För mig kan sällskap och ärlighet erbjuda mer hopp, kärlek och frid än något annat.
Samtidigt tycker jag att min krönika andas det största hoppet i hela världen mellan raderna, det att allt inte är helt hopplöst om man hittar Gud.