Lina

Jag har fått låna boken Utanikring - dikter på ångermanländska skriven av Birger Norman av mormor. Igårkväll satt jag och mamma och högläste och fnissade. Åt den här, bland annat:

Norrlandsfrågor

Vafför ta ingen hem kastvetraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipe täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskovlen?
Vafför gå skistava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

I dag har jag åkt tåg mest hela dagen. Det kan vara något av det mest avslappnande jag vet. Kombinationen av att vara på väg någonstans, ständigt få en uppdaterad utsikt på Sveriges olika landskapsformer, vara omgiven av människor i tystnad (jag bokar alltid in mig på den tysta avdelningen).

Jag lämnade ett Stockholm där solen sken för första gången på, jag kan inte komma ihåg senast. Kisade, men såg ändå inte de jag mötte. Tog 47:an mot Centralen och tänkte Jag vill hem, jag vill hem, åh, jag vill hem! så hårt att ögonen tårades. Var för en gångs skull i tid, försöker öva bort mina tendenser till ständigt sen ankomst. Så mycket i tid att jag hann med att smita in på Pocketshop och köpa Gomorra av Roberto Saviano. Boken om den neapolitanska camorran, som fått maffian att mordhota Saviano. Som om jag inte hade nog med böcker nedpackade ändå. Men att läsa så mycket om en bok och en författare utan att själv ha läst boken, är frustrerande för mig. Och förordet bådar gott: Enligt Bibeln var Sodom och Gomorra två städer vid Svarta havets stränder. Invånarna levde i synd och därför sände Gud ett regn av eld och svavel som utplånade städerna. Savianos boktitel bär vittnesbörd om ett moraliskt ursinne över att mänskliga och juridiska rättigheter förvägras alla de människor som i Neapelregionen kuvas under camorrans tyranni.

Vid Gävle inträffar dagens mesta kaos. Ett äldre par hjälper deras vän på tåget med hennes väskor, men eftersom de råkar kliva på i fel ände av vagnen tar pålastandet så lång tid att när de är klara att kliva av har SJ redan låst dörrarna. De fick därmed en oväntad utflykt till Söderhamn. Lite lustigt tyckte jag. Tanten ville först ”mest bara gråta”, men fogade sig i sitt öde eftersom. Konduktören fixar tillbakabiljetter och berättar anekdoter. En gång var det en som blev kvar på tåget vars bil stod på vid stationen.

Somnar. Vaknar efter ett tag, tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Snöbelägda fält och tjock dimma möts vid osynlig horisont. Somnar om. Innan jag är hemma har det mörknat totalt och jag njuter av det kompakta mörkret, att inte befinna mig i en upplyst storstad. Känner ändå igen mig, kan de där vägarna i stort sett utantill.

Äter middag med mamma och yngsta brodern, sen chokladmuffins och glass. Ser på ”Himlen kan vänta” och gråter ner i saccosäcken. Hatar döden som skiljer älskade åt. Helenas man är så fin, när hon står inför det omöjliga beslutet att fortsätta eller sluta ta cellgifterna som inte verkar göra någon skillnad på tumören.
Det går emot min natur att ge upp, säger hon och torkar tårarna.
Men du ger ju inte upp, säger han. Du gör ju ett aktivt val vilket som.
Det blir ju ohållbart för dig om jag blir så dålig, med kramperna. Det blir för jobbigt för dig att ta hand om mig.
Men gumman, det blir aldrig för jobbigt att ta hand om dig. Håller om henne.
Helenas syster berättar om hur de suttit och ätit frukost och hur Helena frågade henne om hon är nöjd med sitt liv. Hur den frågan fick henne att rensa upp, ta två beslut som ändrade hennes liv och fick henne att bli lyckligare.

Och jag är så himla rädd att allt mitt prat om svärtan, om det nödvändiga i att se den, ska bli och/eller uppfattas som en försköning av människors lidande. För det är det sista jag vill. Jag hatar det trasiga, och vad det gör med människorna. Hur det sliter sönder. Över en milkshake i ett kvällssamtal med en granne, säger han att det går att se om en människa har en dimension av lidande i sitt liv. Och jag håller med, men tänker sen att det inte är lidandet i sig som jag söker hos andra. Utan att det är insikterna som det ofta för med sig som jag dras till. Sårbarheten, att vara lycklig över en vanlig dag, empatin för andra. Och de insikterna kan man ju faktiskt få utan lidande. Vissa har det ändå.

Nu funderar jag på ytterligare en sån där chokladmuffins, lyssnar på lovely musik (Spotify måste vara bästa påhittet på senare tid) och snart blir det Boston tea party där Filip och Fredrik ska utreda hur det egentligen gick till när Jesus dog.

Igår hjälpte jag min vän Linn att köpa och klä en julgran. Hon och hennes man Alex har nyss kommit hem från New York. De firade deras första bröllopsdag i början av december och Alex överraskade henne med en New York-resa. De har bestämt att de ska ta ansvar för firandet av bröllopsdagen vartannat år, och Linn var lite fundersam över vad hon ska ta sig till nästa år för att hålla jämn takt.

   
De hade de finaste prydnaderna. Julgranskulor i största storleken, änglar, frostade istappar, hängande glitter. Allt i silver och vitt.
Och tussiga änglavingar. Åh, jag dör så fint.

Jag fick till och med lite julstämning. Med granbarrsdoft, julmusik, tända ljus och glöggdoft är det nästintill omöjligt att inte svepas med.


En sån här gran ska jag ha när jag någon gång i framtiden har en tillräckligt stor bostadsyta. Så fin, och vi var så stolta...


...tills granen helt plötsligt tippade, flera av glaskulorna gick sönder och vi fick ta av alla prydnader igen. Vi höll på ända till midnatt för att stabilisera den eländes granen. Men efter att ha försökt typ allt, men insett att vi behövde en yxa som vi inte hade, gav vi upp.
Dagens lärdom: Om du ska köpa en gran, köp inte en med dubbelgrenad fot.

Mamma ringer. Vill du höra nånting? säger hon. Så blir det tyst i två sekunder och så hör jag; det där egendomliga, vackra, knarrande ljudet. Brister ut i ett glädjerop - snö! Och mamma skrattar lyckligt, säger att Åh det är så vackert, solen skiner, det är åtta minusgrader och snön hänger ner från telefonledningarna och trädgrenarna. Lite senare får jag ett mms av pappa. Hela bilden är vit, förutom två små mörka figurer.
Föreställ dig min besvikelse när jag inser att mina föräldrar inte är hemma, utan på besök hos vänner halvvägs till Stockholm. Istället utlovar Smhi plusgrader och regn i Ö-vik nästa vecka. Men jag tror på under.

Här i Stockholm är det gråare än någonsin. Det är mörkt när jag kliver upp och blir aldrig riktigt ljust innan det börjar skymma igen några timmar senare. Att det snart är jul märks dock ändå. Nere vid Odenplan är det crowed av julklappsshoppande människor, julmarknader, välgörenhetsinsamlare, reklamutdelare. Jag och min vän köper kanelbullar, och jag får min första julklapp. En tröja med mitt namn på, även skrivet i fonetisk skrift. Min vän tycker nämligen att rätt ska vara rätt, och eftersom jag har en tendens att ta bort ändelser på ord (det heter ju till exempel en tjocksock) så borde mitt namn uttalas utan a:et. Därav smeknamnet Lin.
 


På tal om min dialekt, så kan det faktiskt vara tills ens fördel ibland att bara uttala halva ord. Speciellt om man som jag inte pratar sövlig norrländska, utan när jag kommer igång så fort att det är få som hänger med. En gång under gymnasiet spelade till exempel jag och några vänner ett ordförklaringsspel tillsammans med några nyinflyttade söderlänningar. De claimade att vi hade en fördel på grund av vår dialekt, att det var därför vi vann, eftersom vi ju fick in så många fler ord på samma tid.

Juletiderna märks också på Friskis, där det är rätt så tomt. Ganska skönt, jag bävar inför nyårlöftenas månad och all trängsel. Jag tränade för sista gången det pass i vilket jag har en låt tillägnad mig. Och eftersom det var Friskisledaren jag precis innan passet trugat i världens största (nåja) och godaste bulle, så fick hon mjälthugg redan i uppvärmningen. Men det var värt det, sa hon efteråt. Såklart. Bullar är alltid värt det.

Denna lördag har jag jobbat med min B-uppsats hela kvällen.
I coctailklänning och alldeles för höga skor.



Jag skriver nämligen om traditioner på KTH, och har gjort en deltagande
observation på en julsittning. Nu vet jag allt om hur kemister festar. Heh.

I dag är den en vecka tills jag är hemma i Ö-vik igen.

Varje gång en hemresa närmar sig, blir jag så orkeslös. Städar inte, handlar inte, lagar inte mat. Det känns plötsligt så onödigt, när det andra börjar kännas greppbart. Huset jag växte upp i, människorna från vilka jag kommer, vägarna jag känner.

Så i dag satt jag i min pyjamas i soffan och skrev på min uppsats tills jag var så hungrig att jag inte kunde tänka logiskt längre. Tills det blivit mörkt ute, igen. Och eftersom det i kylskåpet finns blåbärssylt och tio gula lökar drog jag på mig mjukisbyxor, jacka och mössa och köpte en micropizza på affären på hörnet. Nu tillbaka i soffan igen.


I dag är det sju veckor tills Sidakursen börjar, och sen kommer jag inte tillbaka till Stockholm igen förrän i övergången mellan sommar och höst.

Jag tycker om vardag och jag tycker om rutiner. Men jag tycker inte om när de börjar styra över mig. Därför måste jag bryta av ibland. Göra något annat, bryta fokuseringen på mig och mitt eget. Och även om jag ofta känner mig som den räddaste, så kallar andra mig för modig. Men ja, det heter ju att det är först när man är rädd som man kan vara modig, så kanske hänger det ihop.

Och jag skriver andrahandskontrakt, säger upp abonnemang och prenumerationer, kollar upp vaccinationer, lånar en språkkurs på biblioteket ”Hej, jag skulle behöva lära mig rumänska”, mejlar okända människor som befinner sig dit jag ska, googlar bilder, funderar över packning, planerar avskedsfest, säger hejdå - och ändå jag kan inte på något sätt förstå. När jag blundar och försöker föreställa mig händer ingenting. Svårt att visualisera något man knappt vet något om.

Under antagningsintervjun till Erikshjälpen frågade de mig om jag samlar kraft tillsammans med andra, genom att typ gå på en stor fest, eller genom att vara ensam.
Verkligen alternativ nummer två, svarade jag. Om jag är trött och ledsen åker jag hem, bäddar jag ner mig under en filt, äter choklad och läser en bok. Alternativt kurerar jag mig tillsammans med några nära vänner.

Igår var en fin kraftsamlardag.

Vaknade så att jag nästan hann i tid till gudstjänsten i Klara kyrka. Åh, jag älskar den. Jag älskar alla vackra bilder i taket att vila blicken på, jag älskar liturgin – det är skönt att få uttrycka vad man känner/vill känna med sin kropp när orden är svåra att finna, och det är skönt att få använda ord av andra som redan uttryckt det så bra. Jag älskar de totalt ickeperfekta körerna, att människorna i bänkraderna är så olika men på samma gång så lika mig. Jag delade psalmbok med en farbror bredvid mig som jag aldrig sett förut och ingen undrade hur jag mådde. Ibland är det rätt skönt. Sen strosade jag omkring på stan själv, och köpte ett par lovely byxor och en kjol att lämna tillbaka.

På kvällen var det dock middag med några av mina, på så många sätt, snyggaste vänner. Det var mat i mängder, julsånger med betoning på basstämman, beskrivning av begreppet nudistjul, en nästan klädd gran, snöflingor utanför fönstret, Sunes jul, lågmälda samtal och gapskratt. Som så ofta var det jag och gifta eller förlovade par. Vilket jag tycker är väldigt fint. Men det var ändå schysst när Frida kom, så även jag hade någon att bilda par med.

Någonstans på den stora innergården utanför mitt fönster har ett dagis sin uteplats. Jag ser dem inte, men vissa fina mornar vaknar jag av barnsång. Som i dag. Men ändå ville jag helst bara somna om, för jag drömde en så himla fin dröm och den känns fortfarande i magen.

"För övrigt gällde det inte alls några nya eller plötsliga frågor utan gamla, som hade värkt fram under en längre tid. De hade marterat honom länge och nu hade de slitit sönder hans hjärta. Det svårmod han kände inom sig nu hade fötts för längesen, det hade växt till, hopats och till sist mognat och koncentrerats till en enda fruktansvärd, vild och fantastisk fråga, som torterade hans hjärta och förnuft och obevekligt krävde en lösning. Moderns brev hade drabbat honom plötsligt  som ett åskslag. Det var uppenbart att han inte längre borde låta sig tyngas av svårmod och lida passivt bara därför att frågorna var olösliga; han måste absolut företa sig någonting, genast, snarast möjligt. Till varje pris måste han bestämma sig för någonting, annars...
'Annars måste jag avstå från livet!' utropade han plötsligt och var alldeles ifrån sig. 'Undergivet acceptera ödet så som det är och en gång för alla kväva allt man har inom sig och avstå från varje rätt att handla, leva och älska!'"

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff. Sidan 59.

I måndagskväll Svarta vykort – en läkares försvarstal. Av Marcus Birro och Michael Ericsson. En monolog av en läkare som förlorat sin fru i cancer. Om avhumaniseringen av den svenska sjukvården, och om den svenska självbilden.
Han börjar att läsa ur Birros bok Svarta vykort:
Det är som om främlingarna på stan, just innan de kommer på sig själva och stramar upp sig, omedvetet visar sin ömhet, sin ömtålighet och sin rädsla, för mig att se och känna igen mig i
Allas våra tillkortakommanden är vår viktigaste gemensamma nämnare
Där kan vi mötas
Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg
Han berättar om bröllopet och vardagen och sedan sjukdomen.
Och plötsligt är allt bara förbi. Hur gör man då? Att kliva upp, äta frukost, dra med disktrasan över köksbordet. Det där som sitter i ryggmärgen. Men när någon man älskar dör så går ryggmärgen sönder. Så jag har fått lära mig allt igen.

Gick, eller mer slirade och halkade mig fram, till teatern genom Vasaparken. Kidsen och deras föräldrar åkte pulka, hundarna snusade och fnyste runt i snön, jag fick sån lust att klättra upp på stora snöhögar och kasta mig raklång i pudersnön. Kisade saligt genom snöflingorna. Johanna skrattar när vi möts vid St Eriksplan.
Lina, det där lyckliga leendet avslöjar att du inte är en världsvan stockholmare.
Nej, jag är nog inte det, en storstadsbo. Tät barrskog, öde havsstränder och snötäckta ängar med rådjursspår, att ligga raklång på och i tystnad titta på stjärnor – det är vad som får det att pirra lite extra i mig.

I kväll Fem gånger Gud, med manus av Jonas Hassen Kehmiri. Han är smart och finurlig. Jag njuter och tänker att jag älskar kreativa människor som är bra på vad de gör och att jag önskar jag vore så rik så att jag kunde se detta flera gånger om. Tills vidare läser jag hans böcker.

En sak jag i alla fall älskar med Stockholm är möjligheten till detta. Att konsumera kultur är bra för min själ.

Har även insett att jag saknar musicerandet i mitt liv. Den där kicken. Speciellt såhär i juletider; ge mig en maffig julkonsert! När jag kommer hem från Moldavien ska jag söka upp en bra orkester att spela i igen (och kanske ta tag i min hemliga basist-dröm?). Jag har i alla fall, mellan lussebullsjäsning, lärt mig fyra ackord på gitarr och kanske fattat grejen med powerackord (?). Till jul blir det hårdträning med mor och far. Att bara kunna spela Tom Doley känns inte fullt så hett.

Jag går över kullerstenarna i gamla stans gränder. Det regnar, igen, och mitt paraply - direktimporterat från Kina – som blåser ut och in hjälper oväsentligt mot det blöta. Jag har ingen aning om var Skomakargatan ligger. Men Tomas sjunger för mig som så många gånger förr. Så länge jag kan minnas, har jag väntat på ett svar. Ett mönster, nån sorts förklaring, till sorgen som jag har. Får mig att tänka på dig, så mycket oftare nu.

Jag är trött på det tillrättalagda i mig. Och jag ska sluta umgås med dem som får mig att minnas hur det kändes att alltid bli vald sist på gympan.

I kväll snöade det, och jag förstod inte varför alla jag mötte såg besvärade ut och gick så fort. Jag drog mössan djupare ner, tog några valssteg och önskade mig tillbaka till rodelbanan mamma byggde åt oss ända uppifrån farmor och farfar ner till vår gård. Till längdskidspår runt huset, kojor i snöhögen traktorn byggde åt oss och kalla fötter mot varmt element under trappen. Sen diskuterade vi övergivenhet. Och när vi skulle sitta tysta och tänka på en gång vi känt oss övergivna tänkte jag på dig, men det var längesen sist.

Imorgon ska jag baka lussebullar.

Ett mejl från nästan-andra-sidan-jorden i min inkorg. Jag skrattar så mycket att morgongröten inte hinner ätas upp innan jag måste springa till tåget.
Ett telefonsamtal från norr. ’Jag tänkte på det du skrev om att kämpa. Hon är ju allt jag drömt om hos en tjej, men någonstans på vägen gett upp hoppet om att hitta. Då kan jag ju inte bara ge upp.’
Ett kollage med inscannade bilder från så längesen. Med kärleksord i mitten dessutom.

Tänk vad fint.

Pappa, ibland önskar jag att jag vore sådär liten igen. Så att jag fick plats inuti din tröja och kunde somna med örat mot dina hjärtslag. Eller kunde ha din mjuka mage att bre ut mig på.
Jag kan inte ha sovit tryggare än då.

Ibland får min kurslitteratur mig att undra vad i hela världen jag håller på med.
Men ibland får den mig att förstå mig själv bättre, hjälper mig att analysera var en del av all min förvirring kommer ifrån. Som följande utläggning av den tyske kultur- och samhällsanalytikern Tomas Ziehes begrepp "kulturell friställning" av Alf Arvidsson i boken "Muntligt berättande. Verklighetskonstruktion och samhällsspegel." (1993:17)

"Ungdomar idag står inför en 'friställning' inte bara i socialt och ekonomiskt utan även kulturellt hänseende. Det betyder alltså att det inte bara är de gamla formerna för arbetsgemenskap och beroende inom familjen som vittrat sönder och på såt sätt friställt ungdomarna, utan också att de äldre generationernas normer och värderingar är inadekvata, t.o.m. obegripliga som orienteringskarta i ungdomarnas skapande av 'ett gott liv' i det moderna samhället.
'Identitetsbyggandet' blir därmed för varje ung människa en betydligt mer påfrestande och arbetsam uppgift än det varit för tidigare generationer. En mångfald subkulturer sjuder runt de unga, och i denna rikedom av snabbt föränderliga uttryck ska de söka något 'eget', skapa sig en 'profil'. En sådan frihet på alla plan lämnar till synes utrymme för egen fantasi, egna överväganden och beslut, men samtidigt har det industrialiserade samhällets fria marknadskrafter - med konkurrens och kommersialism - i hög grad bundit upp våra inre föreställningar och vår längtan till konsumtion av varor. Det kräver en stor psykisk ansträngning av en ung människa att orientera sig och att värja sig mot alla budskap som tränger på i offentligheten, i medierna och i upplevelser och tankar."

det sägs att förväntningar är av ondo
för det blir aldrig lika bra som i din fantasi
I’ll rather be taken by surprise

men det skiter jag i!

för nu drömmer jag om snödrivor högre än jag, trädgräns bortom skogen bakom gården, vänner för många för att få plats i en stuga, längdskidsturer och fjäll att åka vilse på, landskap att bländas av, promenader med knarr under stjärnhimmel och en träkyrka där golvet sedan tidigare torkat in mina tårar och väggarna fångat upp och sparat mitt skratt.

nej, det kan inte bli dåligt
men det kan bli helt fantastiskt

När min yngste lillebror Adam föddes uppbrast vår pappa: "Nämen! Det blev en Lina med snopp!" Så lika var vi tydligen. Vissa säger sig se en stor likhet även 17 år senare, men jag vet inte jag. Oavsett vilket kommer han hit ikväll och ska hälsa på mig under några dagar. Och det gör mig väldigt glad.


Fotograf: Ida Näslund