Love of another kind

Du. I dag lyssnade jag på låtarna jag nog alltid kommer att förknippa med dig. Det gjorde inte krampaktigt ont längre. Men vemodigt ja, kombinerat med besvikelse såklart. Melodierna illustreras fortfarande för mig av ditt rum, din profil med Stockholmsnatten svepandes förbi bakom, försommarkvällar. Men det känns på ett sätt som en annan tid. Och i ytterligare en annan kanske du övertygat mig om att jag vågar lita på dig igen (och att du är värd det).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback