realism

Hon har redan sett allt, läst allt, känt allt, och hon är rädd att det förstört henne.
Ibland hatar hon kulturen hon är född i som gett henne alla valmöjligheter och all möjlighet till kunskap. Alla filmer, böcker och artiklar där hennes känsloliv på något sätt har blivit bedövat. Ett beroendets förbannelse där mer och mer blir ens död.
Hon känner sig lurad och tom. För istället för att kunna leva i nuet, i hennes egen värld - det liv som blev hennes, så jämför hon med (och förväntar sig?) filmernas och böckernas berättelser med bortklippta vardagsscener, vackra smarta dialoger, bakgrundsmusik och känslostormar i rätt tid. Där har hon redan rest och sett världen, färgerna vidderna människorna, gjort sig en karriär uppfyllt drömmarna, köpt sig de snyggaste kläderna och tränat sin kropp till perfektionism(?), blivit omtumlande kär pratat hela natten lång och morgonen efter delat på samma mugg morgonkaffe sådär självklart.
Och när det verkliga inte visar sig vara så enkelt och självklart så flyr hon bort. Istället för att lyckas stanna här där hon är och känna det komplexa.
Hon vill ju bara känna. På riktigt. Här och nu, det som blev hennes liv.
Men hela den jakten efter att känna, det är ju just det som är hennes förbannelse.

Kommentarer
Postat av: sebastian

någon sa till mig att det kallades självreflexivitet, att vi upplevt så mycket redan, på distans, att vi inte känner något när det väl drabbar oss på riktigt. kanske är det så också, i kombination med att verkligheten alltid är mer komplex.

du är bra.

2008-04-01 @ 10:09:21
Postat av: Linda Jonsson

mycket bra skrivit..känner igen känslan av att känna att livet borde va som filmen..

2008-04-03 @ 19:10:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback