Ensam med mig själv är jag inte så stark

Många skulle nog beskriva mig som stark. Jag klarar av det mesta, det har jag alltid gjort.

Men det är så lätt att låta det gå för långt. Att låta tankarna, kraven och känslorna av otillräcklighet och att inte kunna kontrollera något ta över.

I min värld är ingenting annat än perfekt bra nog. Har aldrig någonsin varit det. Jämför mig inte med någon annan, utan enbart med mig själv, och jag är en hård motståndare. Och domare. Jag mår bäst när jag klarar av saker, när folk ser mig, bekräftar att jag är bra. Men ensam hemma med enbart mina egna tankar och krav, när ingen ringer, vinner sjukdomen i mig.


Vissa människor späder på det.

Förstår inte om skratten betyder att jag sa något roligt eller att alla utom jag vet att jag inte har något där alls att göra. Varför jag ibland duger att vara med och andra gånger, när någon annan dyker upp, blir lite genomskinlig.

Med andra mår jag bra bara av att vara i deras närvaro.

Ensam med mig själv är jag inte så stark. Men att umgås med vänner som på riktigt får mig att tänka rätt, älska mig själv och tro på det goda gör mig lite starkare. Och orden och känslorna sitter kvar ett tag, som mjukheten på huden och det varma inuti efter ett badkarsbad.


Kommentarer
Postat av: Helena

Jag älskar Dig! Puss

2007-10-23 @ 21:58:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback