älskade lilla grisen
skrev jag på julklappsetiketten för snart fem år sen som satt fast i ett långt snöre. Snörjakt och skatten var ett litet marsvin med röda ögon och kola-chokladig päls.
"Vill du ha honom trots att han har röda ögon?" frågade mamma på djuraffären kvällen tidigare.
"Vi kan ju inte bara lämna honom här!" sa jag, fastän jag kände en viss tvekan.
Vi brukade skämta om det sen, att det var tur att det bara var han kvar, för ett trevligare marsvin har vi aldrig träffat och det var tur att han valde oss.
"Jag hoppas Mars dör när jag är i Stockholm" sa jag till mamma för nån vecka sen. "För jag vill inte se honom död".
Men jag är ändå glad att det var jag som åkte med honom till veterinären, som kånkade in hela den feta buren så de skrattade åt mig (han måste ju få bo i sitt hus som han trivs i när han när sjuk), som höll honom när veterinären tog tempen och allt annat. Och som sen höll honom med i famnen när han sa sitt sista pip efter sprutan han fått och snart så var det bara en tung orörlig liten marsvinskropp kvar.
Det är konstigt hur man kan sakna ett litet djur så. Ingen att prata med när man kommer hem på natten efter jobbet, eller på morgonen när man kommer upp. ingen som skriker argt om han inte fått sin dagliga grönsaksfrukost eller som piper förväntansfullt om man öppnar kylskåpet. När man är ensam hemma är man helt plötlsigt ensam hemma. Ingen varm kropp att hålla i när man är ledsen eller arg, ingen nos som borrar upp sig mellan håret och halsen, ingen päls att torka tårarna i.
Bara en tom urtvättad bur och en liten grav. Och jag vet att det bara var ett marsvin men jag saknar min lilla gris ändå.
Oh dear! usch vilken sorglig text. malin berättade för mig om händelsen och då kändes det inte som att jag var så involverad i sorgen över att ert marsvin dött. men nu, jag känner så väl igen känslan av att vara totalt ensam, utan sin lilla kelande vän. även denna gång som jag anlände till mitt barndomshem så väntade jag mig att en orange/gul hårig sak skulle komma och möta mig vid bilen. det gjorde den inte, istället fanns där en sten i rabatten (som ett försök att mildra min besvikelse) som det var målat ett glatt välkommen på..
Vet vad du känner...har själv behöft göra det där två gånger. Det gör ont.
Åh, vad hemsk jag känner mig som bara sa ett kort "meeen, va tråkigt, vad hände?" på jobbet när du berättade och som dessutom antagligen, för dig, kändes relativt osympatiskt. Förlåt Lina. Du ska få en stor kram nästa gång vi ses!
Puss