snälla snälla gör mig hel
Jag tror att jag har läkt rätt så bra, men när jag försöker ta ett större steg än vanligt så är jag tillbaka där igen. Och jag hatar det.
När bönen vågar bli mer konkret - Gud, jag vill ha... - så är det som om skräcken och hatet kommer tillbaka med samma styrka som förut.
Jag hatar vartenda hårstrå på min kropp, varenda prick i ansiktet, varenda del av min kropp som inte är slät och platt. Hatar rumpan, armarna, ansiktet, brösten, håret, magen, benen. Tänker att hur kan jag vara så dum så dum så dum? Tro att jag någonsin kommer att räcka till? Vara tillräckligt snygg, smart, rolig? Det kommer aldrig att hända, jag vet det och jag hatar mig själv för det.
Och sen hatar jag ännu mer för att jag inte är starkare. För att jag inte kan älska tillräckligt mycket, varken mig själv eller andra. För att jag för att på något sätt försöka rädda mig själv sänker andra. Ser på dem med avsky, alla de långa, smala, vältränade, med långt hår och snygga kläder som går förbi mig, och de som lever med mig. Allt det jag inte är. Och jag tänker att aldrig igen en kaka, istället träna mycket mer, springa och känna känslan av huvudvärk och yrsel igen för att kroppen inte fått den energi den behöver och den sjuka nödjhetskänslan av den tomma magen.
Och allt jag försökt bygga upp så länge rasar på en dag när de gamla känslorna återigen intar mig. När jag upptäcker att så fort jag försöker konfrontera rädslan av att bli övergiven, av att göra allt för att bli sedd, tagen på, men aldrig räcka till, rasar ner i hålet igen.
Och ibland tror jag att jag (o)medvetet vill ha det jag vet jag inte kan få för att göra mig själv illa så mycket som möjligt. För att på något sätt bevisa för mig själv det jag längst inne tror, att jag inte duger. Inte på något sätt.
Jag vill bli hel
Jag vill älska mig själv, kunna vara stolt
Våga tro hoppas
utan att få panik och drunkna i rädslan
Se klart utan att vara inbäddad i förvirring
Jag vill bli hel snälla snälla snälla
du är underbart bra lina. såg på tv för nån vecka sen och någon undrade vem personens största idol var, tror att det var nån sportutövare så hon/hon nämnde nån legend inom samma sport. jag tänkte på vad jag skulle säga om nån frågade mig den frågan. mamma, pappa? kanske. men ändå på nåt sätt - du. bara för att JAG tycker att du är stark, bra och för att du gör mig stark och bättre. jag vill bo närmare dig!
blir så ledsen så ledsen så ledsen när jag läser den här texten, för det var inte den där konstiga, fula osäkra Lina jag såg idag, idag såg jag den Lina som jag älskar så mycket, älskar så mycket för att den Lina är sig själv och ingen annan, för att den Lina skrattar åt hon tycker är roligt än om ingen annan förstår, den Lina som är ursnygg, har snygga kläder, den perfekta frisyren och den, hör på den här, snygga kroppen som får en att tappa andan. Du är grym Lina och den Lina som jag känner skulle jag inte vilja byta mot någon annan! Jag älskar att vara med dig, du ger mig så mycket kärlek, genom att du lyssnar, du berör och du andas liv, liv i mig och säkert många andra som avundas dig och din personlighet! Älskar dig såå mycket!
ahh jag blev så upprörd när jag skrev kommentaren så jag tappade bort några ord.. det skulle stå "det var inte den där fula konstiga Lina som beskrivs här i texten som jag såg idag"