Lina

För några dagar sedan stod jag högt upp i luften i ett torn i skogen i en liten by i Småland och jag andas fortfort med öppen mun, så att munnen blir alldeles torr, för att lugna ner hjärtat.

Den värsta känslan jag vet är den när jag inte har någon kontroll, när jag faller och jag hatar den.

Tänker på att sist jag stod högt uppe i ett torn så stod jag där väldigt länge och sen gick (inte hoppade) jag ner från hopptornet igen, trots min gympalärares suckar, gick in i omklädningsrummet och duschade bort all rädsla och jag var nöjd över att låtit bli att göra det jag är räddast för.

Men nu står Joseph från Alaska bredvid mig och han pratar med sin allra lugnaste röst och han säger Vad är du rädd för Lina? Du vet att vajern håller för två ton, du är fastspänd, inget kan hända. Du måste våga lita på utrustningen och våga lita på oss. Du vet vad som är sant, även om dina känslor säger något annat.

Och jag tar ett steg ut i luften och jag hatar den maktlösa känslan och magen som inte hänger med resten av kroppen när gungan jag krampaktigt håller mig fast i vänder och susar neråt igen. Och inte en enda gång förrän gungan stannat och det är över släpper krampen lite och jag blir lugnare.

Men jag ångrar inte att jag tog steget ut, att jag vågade lita på det jag visste var sant. Och även om jag fortfarande hatar känslan fallet ger mig så är jag inte fullt lika rädd för rädslan längre.

Och jag tänker att det nog är så annars med.

Att jag häromdan mest blev livrädd för rädslan. Rädd för känslorna och rädslan som kom så oväntat fort och med samma kraft som förut. Men ändå inte på något sätt. För jag åt som vanligt, nästan, och jag sov länge för det vet jag att jag mår bra av och jag tänkte på alla som jag tycker om och som faktiskt tycker om mig väldigt mycket. Och känslan och paniken stannade inte alls lika länge.

Och även om jag fortfarande hatar den känslan så är jag på ett sätt inte lika rädd för den längre. Att tvinga sig själv att stanna kvar i den, att känna hur den verkligen känns och inse att det trots allt inte är sanningen om mig. Att hur svårt det än är att få hjärtat att känna likadant som vad hjärnan vet så tar jag ett litet steg framåt  varje gång det känns som om jag håller på att drunkna, men sen inte gör det. Att veta hur den hatade känslan känns men också veta att man kommer ur den, rädd men levande. Att våga lita på det man vet är sant, trots man är så rädd att man måste koncentrera sig enbart på att andas för att inte svimma.

Och det känns skönt. Att jag nog har blivit lite helare trots allt, inte hel, men helare.