Lina

Jag förstår inte. Jag måste vara världens största tidsoptimist. Och det blir liksom bara värre och värre. Men det är ju som att det känns bättre att sova några fler minuter än att stå de där minuterna ute i kylan och vänta på bussen. Att exakt pricka in bussen ser jag som en utmaning. De senaste veckorna har jag varje morgon antingen sladdat nerför trapporna och sprungit ikapp bussen eller fått panikcykla eller sprungit till nästa busshållplats och hunnit med en annan buss som går lite senare. Det har som blivit någon lustig liten sport att komma på nya sätt att ta sig till stationen så sent som möjligt. I dag var det däremot första gången som jag missade pendeln. Vilket nederlag.

Lyckas i alla fall underhålla min granne och vän. Första gångerna jag sprang som ett (då) blont yrväder och kastade mig in i bussen spanade jag mig lite generat omkring för att se om det var någon som kände igen mig. Hade precis dragit ett lättnadens andetag och konstaterat att jag i alla fall inte skämt ut mig för någon jag kände då jag får ett sms. "Du måste kliva upp tidigare, Lina." Haha. Busted. Några dagar senare får jag ett nytt sms. "Har du missat bussen tre mornar i rad eller har du slutat upp med att åka buss? Du måste ju börja åka igen så jag får mitt dagliga skratta-åt-lina-skratt =)" Typ. Ja det är ju tur att man kan muntra upp någon. Haha.