Om att våga hoppas

Har börjat att läsa en bok som stått i bokhyllan länge (Har haft svårt att läsa en bok med riktig mening på ett tag. Hjärtat har så svårt att lugna ner sig.). En bok om hopp, som jag redan efter tre kapitel tror kommer bli en av de få böcker som förändrar lite. I hjärtat.

Tänkte på det då, hur svårt det är att börja hoppas. Det är svårt att hoppas på kärleken - att jag kan bli älskad, att jag kan låta nån älska mig, att jag kan älska tillbaka. Svårt att hoppas på Gud. Svårt att hoppas på att min tro räcker till. Svårt att hoppas på att du kommer att bli glad på riktigt igen. Och att du kommer att bli frisk. Att vi kan bli hela igen.

För det är jobbigt att börja hoppas, då man vet att man helt troligen kommer att bli besviken.

Men så tänkte jag också på att jag ändå tror att jag så sakta börjar hoppas igen. Med små steg, javisst, men ändå steg i rätt riktning. Och jag tänker att det kanske inte är så fel att jag bara tar små steg, att det kanske är ok. Att det är ok att vara ledsen, att inte alltid behöva vara stark och bra och modig. Så sa mamma i dag i alla fall. Och det kändes skönt. Och jag tänkte att man måste våga hoppas, för vad är annars livet? Och jag tänkte på hur glad jag är. Tänkte på mina vänner jag älskar. Och log och blev lycklig. Insåg att jag hoppas och tror trots allt. Och är glad.

"Modet att, trots riskerna, våga bära på en livlig, annorlunda bild av framtiden. Modet att säga En dag. En dag kommer det efterlängtade paketet på posten. En dag kommer det att sluta att göra så ont. En dag kommer vi att hitta varandra. En vacker dag så är det inte längre en dröm, ett löfte, ett hopp utan något lika konkret och verkligt som ett nyp i kinden.
Hopp är riskabelt och läskigt. Det får oss att tro på något som vi inte har sett, något som vi inte har bevis för. Hopp får oss att gå på en osynlig lina. Och risken finns hela tiden att vi kan trilla ner. Det tryggaste är att inte förvänta sig något, att spika fast hoppet hårt i golvet. Att låta murarna definiera livet. Men jag tror att Gud sjunger opera för oss. Han sjunger om något som är så vackert att det gör ont i hjärtat, en melodi som svingar sig högre och längre än vi ens vågar tänka. Guds aria vibrerar av frihet, och därför av hopp."
(Och hjärtat vänder sig om, sid. 38-39, av Åsa Molin)

Jag har hopp om kärlek. Hopp om att trasighet kan läkas. Hopp om skratt på riktigt och glädje på djupet. Hopp om framtiden. Och om du inte kan hoppas - minns och vet då att jag har hopp om dig.
 

Kommentarer
Postat av: Malin

Vad bra skrivet! Kom igen nu hoppas vi tillsammans än fast det inte alltid är lätt! Det blir bra tycker jag! :)

2006-12-17 @ 15:20:51
Postat av: Linda

jag vill också va me och hoppas..

2006-12-17 @ 16:50:36
Postat av: Helena

Jag också, jag också!!

2006-12-18 @ 21:04:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback